fivedesiresandonedirection

9 OKTOBER

Loggbok,

Förlåt för att jag bara lämnade det där igår, det där om att jag skulle presentera mig men jag kunde inte fysiskt ha skrivit mer då. Jag har precis läst igenom det jag skrev igår och var tvungen att motstå frestelsen att radera allt. Det är en av de bristerna författare har, radera-kritiken, enligt Angie (min engelskalärare). Hon meddelade i denna veckas föreläsning som hon gör att loggboken nu är obligatorisk och att vi skulle dela utdrag ur den på tisdagen, bara för att se att ingen fuskat. Det är som att få en direkt inblick i elevens privatliv om du frågar mig, men jag är inte så störd. Jag kommer skriva ut extraktet om att säga adjö till mamma eftersom det åtminstone inte får mig att skämmas allt för mycket.

 

Hur som helst, tillbaka till historien. Jag gillade faktiskt att en del av förra nattens loggbok gick att läsa nästan som en roman och jag tror jag kommer hålla igång den stilen, om det är okej med dig, Datorn. Tack!

 ~

Så ja, där stod jag som en mumlande dåre, med tankarna i uppror inom mig. Jag kände kärlek för en pojke jag inte träffat längre än i två minuter. Vi fick så småningom tid att prata och jag fick veta att han var från Wolverhampton och jag lärde mig lite om hans familj. Jag sa att jag var från Doncaster och jag berättade en del om min mamma och mina systrar. Vi pratade sedan en lång stund om vad vi tyckte om universitetet hittills och dess boende innan vi kom in på det självklara.

”So, what are you studying, mate?” frågade Liam och satte sig på skrivbordet med en Cola I handen som han tagit ur minikylen som stod i hörnet av rummet. Det sättet han sa mitt namn på gjorde att mitt hjärta fladdrade till och jag började känna mig mer och mer som en pre-tonårsflicka.

”Erm… performing arts,” sa jag och försökte att inte få det att låta så gay.

”So, what’s that, like musical thetre and dance and acting and stuff?”

“Pretty much,” suckade jag. Det lät verkligen tjejigt. ”Theatre studies and stuff.”

”And you’ve always wanted to do that?”

“Since as long as I can remember.”

“Aw, well that’s cool then.” Sa Liam genuint. Jag uppskattade känslan.

”What about you?” frågade jag efter några sekunders tystnad. ”What will you be doing?”

”Sound engineering.”

“Oh.” Var allt jag kunde saga. Jag måste erkänna att jag var besviken att han inte hade något mer ovanligt som ryska eller avancerad statsvetenskap och medeltida fransk litteratur eller något.

Han skrattade åt mitt svar vilket gjorde mig oerhört lycklig, trots att jag kände mig skyldig för att ha låtit besviken.  ”Yeah, it doesn’t sound too exciting, does it? Still, it was what I applied for and I was delighted when I got it.”

“Sorry,” sa jag. “I didn’t mean to sound rude.”

“Louis, stop saying sorry! Do you realize that since we’ve met you’ve apologized over fifty billion times?”

“Fifty billion? Is that so?” jag flinade och låtsades att jag hade självförtroende men på insidan fortsatte det virvla runt, jag försökte komma på kvicka saker att säga. Jag vari desperat behov av att få imponera på Liam.

”Yeah, I’ve been keeping count.”

“Oh… well, sorry.”

“Fifty billion and one.”

“Shut up!” jag plockade upp min tomma vattenflaska och kastade den mot Liam. Den snuddade knappt hans arm men han spelade med.

”First day away from home and I’m already being abused. You know, technically, that’s domestic abuse because we’re both living here together.”

Liam skrattade men min andning spände over allt vi sa. Jag såg på honom och försökte täcka över det genom att skratta sent. Jag kunde berätta för Liam att det fanns något som hade upprört mig men tack och lov drog han inte frågan vidare. Han tog fram sin telefon samtidigt som han försöker göra konversationen så vardaglig som möjligt igen.

”Have you had dinner?” han såg upp från telefonen och jag skakade på huvudet. ”Oh good. Would you like to come out with me and my mate for something to eat?”

“Um, sure. But would I not impose on your…”

“Mate, you need to stop being so apologetic,” sa Liam och klappade mig på ryggen som en vänlig gest. ”College is all about meeting new people, yeah?”

“I suppose.”

Liam tittade ner på mig. Just då var det första gången jag insåg hur fascinerande hans djupa, hazelbruna ögon var. En annan sak att vara förtrollad över. Fantastiskt.

”You’re quite shy, aren’t you?” sa Liam, mer som ett uttalande än en fråga.

”I suppose so,” sa jag och kände hur jag blev röd för minst femte gången den dagen.

”No need to blush, mate! I didn’t mean it as an insult. It’s just-you expect these actor-type people to be all ego-centric and over-dramatic but you seem like you’ve a good, solid head on your shoulders. It’s quite endearing, actually.”

Jag rodnar ännu djupare och försöker fånga upp lite självförtroende igen. ”You’ve known me for about an hour.”

”Well, I may be wrong but those are my first impressions. But you’re… hard to figure out. It’s kind of fascinating. So, what are your first impression of me then?”

Jag såg Liam när han vände sig om och började leta efter något i sin resväska. ’You are utterly dazzling and you have an incredible voice.’ Var vad jag ville saga. Istället mumlade jag något I stil med, “You’re too interesting to be studying something like sound engineering.” Jag förstod att det lät ganska patetiskt och Liam flinade för sig själv.

~

”Sorry dude, I didn’t mean to snigger. That was quite rude.”

“It’s alright.” Sa jag ödmjukt. Det var inte riktigt illa att han skrattade när jag berättade mitt namn och vad jag studerade. Jag var bara förödmjukad av det faktum att han knappt satt sig med oss runt bordet och att jag redan kände mig generad.

Jag hatar att vara så krånglig, men jag blev ännu mer obekväm när jag försökte agera cool. Ja, det var som om en pojke som studerar scenkonst någonsin kommer bli cool. Jag kände mig som en nörd infångad och insatt i ett amerikanskt High School drama. Så mycket för den nya, självsäkra Louis jag hoppades skulle komma i tid till skolan.

”I’m Zayn, by the way.” Sa pojken. När han hade gått igenom resturangen där jag och Liam suttit och väntat hade jag inte kunnat låta bli att stirra på honom. Han hade ett perfekt symetriskt ansikte, smal kroppsbyggnad och asiatiskt hy som fick mig att tänka på en modell. Även när han bara stod där verkade han skimra av självförtroende. Precis ett sånt självförtroende jag bara kunde drömma om att få.

Mitt hjärta hade hoppat över ett slag när han kom till vårt bord. Tänk att jag skulle på middag med två fantasiska killar, min vanliga tur. De flesta människorna – som var attraherade av killar – skulle njuta av att få den möjligheten, inte jag. Jag tvingade alltid mig själv att spela cool bland andra, och det hjälpte inte att mitt sällskap kom som utklippta ur modekataloger.

”Look, I’ve just made a really bad first impression.” Fortsatte Zayn. Liam gav honom en syrlig blick. ”I wasn’t laughing at the fact that you studying performing arts, it’s just that I have a friend just like you back home who wanted so study theatre and you remind me of him. He’s a funny guy.”

Jag kunde saga att Zayn diktade upp en vit lögn, men min blotta blyghet stoppade mig från att saga något. Allt jag någonsin önskade var bara att jag inte skulle rodna för allt. Det var besvärligt tyst en stund där Liam undvek ögonkontakt och jag stirrade ner i den vita duken. Det tog all kraft inom mig att starta en konversation.

”So, you have nerver told me how you two know each other in the first place.”  Jag förbannade min röst för att låta så försiktig.

“Oh, we met a few summers ago and kept in contact through Facebook and stuff.” Förklarade Liam. “Then Zayn tells me he’s studying in the same uni I was applying to and we met up last week and he showed me around campus. Luckily enough, we’ve ended up living in the same floor in the same building. Zayn’s in 308.”

“But you’re not in first year?” frågade jag och såg snabbt upp på Zayn.

”Nah, second year commerce. It’s exciting stuff.”

Jag tror det var ungefär där jag kom på att jag inte var interesserad av Zayn. Visst var han dödligt snygg och bortsett från att han skrattade åt mig innan han ens presenterat sig verkade han vara en lättsam och trevlig. Men det var något som saknades. Kanske var det på grund av det faktum att min dumma hjärna dominerades av tankar på Liam. Jag minns att jag först tänkt att Liam var den enda killen som skulle kunna ställa till problem mitt första år på college.

 

Som jag brukar förutsäga sociala situationer hade jag helt fel på den fronten.

---