fivedesiresandonedirection

”You shouldn’t trust me. Only one survives this stupid game, and that’s gonna be me.” Väser jag I hans öra. Han gurglar till jag känner hur hans kropp blir tung ovanpå mig. När jag är helt säker på att hans hjärta stannat och kanonen avlossats så drar jag mig bort från honom och studerar hans kropp.

“Tributes Attention, attention! Only two left. May the best man or woman win.” Sprakar det ut över arenan. Jag drar handen genom håret och slår upp blacken mot himlen. Bilden av Harrys osäkra leende flagnar bort och ersätts av den stjärnklara himlen. Svävaren har hämtat hans kropp och arenan ligger i total tystnad. Försiktigt smyger jag över den mjuka mullen. Harry hade troligen haft rätt i att det föll sig naturligt för Kristin att gömma sig inne bland björkarna, hon hörde hemma där. En kvist bryts bakom mig och jag vänder mig snabbt om och riktar spjutet mot stället ljudet kom. Inget där. Långsamt börjar jag röra mig framåt igen, sinnena är på högspänn. Det känns nästan som om allt runt omkring mig håller andan, väntar ut döden. Temperaturen får en humörsvägning och sänks kraftigt. Min andedräkt blir till moln i luften när jag andas ut och det känns som om luftstrupen fryser till för varje andetag. Snabb blick på mina händer. De bär spår av allt som hänt de senaste dagarna. Blod, lera och sot. Spjutet kramas så hårt att knogarna vitnar och blodådrorna blottas uppåt handleden. Luften blir varmare och svetten börjar rinna nerför min nacke och ner i byxorna. Spelledarna ville terrorisera oss på alla möjliga sätt de kan, få oss att ge vika för det som inte syns. Jag rycker upp mig och tänker på min plikt, hedra mitt distrikt. Om jag inte skulle vinna skulle alla där hemma skämma ögonen ur sig, främst för att jag i sådant fall förlorar mot en tjej som dessutom kommer från Sjuan. Tankarna om seger lämnar mig smått när tankarna på Harry börjar krypa in. Han hade inte sett ut att lida, tvärt om, det hade känts som om han varit glad över det. Typ att han var glad över att slippa döda mig. Tankarna snurrar våldsamt runt i mitt huvud, på något sätt var jag fortfarande vimmelkantig efter kyssen. Den förbannade kyssen och hans förbannade hand som mött mina magrutor. Han förtjänade inte min kärlek, jag kunde ge så mycket mer till någon annan. Jag är fan straight. Tankarna på Harry gör mig alldeles förvirrad och märker inte grenen förrän den redan träffat mig i magen.

Jag avlossar fällan precis i rätt sekund och stocken får Niall att flyga nära tio meter bakåt och in i de mörka buskagen. Mina fötter förflyttar mig lätt bort mot platsen han landat. Glasögonen gör att jag ser hans gestalt komma på fötter och stappla några steg bakåt för att hålla balansen.

”Your bitch, where are you?” muttrar han och skyfflar upp sitt spjut i handen. Jag ler för mig själv och ser till att han står på rätt ställe för min nästa attack. Mina såriga händer kramar den långa pinnen jag håller i handen och jag tassar försiktigt närmare. ”I hear you.”

”Over here!” ropar jag och han vänder sig hastigt om mot min röst. Hans ansikte är vildsint och ögonen dryper av blodtörst. Pinnen viner genom luften och slår till honom i huvudet. Den trycker honom mot marken och jag går fram för att beskåda honom. Hans hår är rött av blodet som läcker från såret i huvudet och han kvider lågt. ”Beat by a girl, huh?” frågar jag och flinar brett. Hans livlösa kropp rör sig inte och jag böjer mig för att ta hans spjut. Precis när min hand sluter sig om det känner jag en spark i magen som får mig att ramla över honom. Han griper tag i mina armar och rullar över mig så att han får kontroll över alla mina kroppsdelar. Den första skräcken under natten når mig när jag stirrar på hans skrynkliga ansikte. Det nästan ångar av honom och hans händer halkar på mina handleder av svetten klimatet orsakar oss.

”Pray.” väser han och bänder spjutet ur min hand. Den lilla sekunden av tappad kontroll han använder låter mig rikta en knock mot hans huvud. Han jämrar sig igen och jag känner hjärnan slå mot skallbenet. En spark till mot hans huvud. Hans muskulösa armar skyddar tinningen och jag greppar pinnen för att springa in mot skogen. Det flåsar mig i nacken när han sluter upp tätt bakom mig och jag styr stegen mot klipporna lite längre bort. Vattnet som dunstar från skogen gör klipporna sliriga och jag kämpar mödosamt med att komma upp till toppen. Niall har svårigheter med att ta sig upp och jag vinner tid på det. Mitt toviga hår blåser upp i ansiktet på mig och jag känner efter om min kniv ligger kvar i jackfickan. Ett högt stön får mig att ta upp koncentrationen på Niall igen och han gör en hastig manöver genom att hugga en flat sten och slunga den mot mig. Jag parerar med högerhanden och känner en ilande smärta bränna till i den. Det krasar när jag försöker böja på fingrarna och Niall ler mordiskt.

”I’ll come and get you.” morrar han och kastar spjutet mot mig. Sista stund slänger jag mig undan men det snuddar vid min överarm. Jag täcker såret med min friska hand och sätter mig på rumpan för att glida ner för klipporna igen. Niall står vansinnig högst upp på klippan och darrar i den hårda vinden. Han hasar ner mot mig och jag fumlar med kniven. Den branta klippan reser sig ovanför mig och Niall avtecknar sig som en grumlig grön klump mot den. När han bara är millimeter ifrån mig och jag kan känna hans andedräkt håller jag upp kniven och pressar in den i hans mage. Han ser oförstående på mig och sen på kniven. Hans hand far som en raket genom luften och träffar mig över käken.

”You’ll not win this. I‘ll give glory to my district, I'm trained for this, I can’t lose.” Viskar han och ser chockat upp mot himlen som börjat ljusna. Den smälter in i en ljusrosa ton och jag tar av mig glasögonen. Jag ser dalen vi varit i. Björkskogen, klipporna och ängarna. Allt ser fridfullt ut. Blicken glider tillbaka till Niall som stöttar sig mot klippan. Han kippar efter andan. Kniven hade inte tagit så bra jag trott den skulle göra.

”Can you keep a secret?” viskar han hest och jag nickar.

”I loved Harry’s pink lips.” han ler och greppar krampaktigt kniven som sitter i magen på honom. Jag nickar och vänder mig sedan om för att gå. Jag kunde inte se på honom, inte hjälpa honom att dö. Minnena forsar i mitt huvud. Tåget, maten och kläderna sitter etsade. Bara synen av dem, inte smaken eller lukten. Jag kunde inte föreställa mig hur brödet från Distrikt 1 smakar längre, det var en omöjlighet. Gräset når upp till midjan på mig och jag slås plötsligt av en sak, jag har vunnit. Blicken söker över dalen, nej ingen mer kan ha överlevt. Kanonen får marken att skallra och jag vänder mig mot svävaren som kommer och plockar upp Nialls kropp. Det var slutet på slutet.