fivedesiresandonedirection

”Can you keep a secret?” viskar han hest och jag nickar.

”I loved Harry’s pink lips.” han ler och greppar krampaktigt kniven som sitter i magen på honom.

---

  klicka för större! Ni fick mig att måla igen xD

Jag får min sista nagel stylad och jag öppnar ögonen. Allt omkring mig är skinande vitt och putsat. Jag vågar inte röra något av rädsla att torkad lera eller blod ska sitta kvar på fingrarna och förstöra de mjuka ytorna. Håret är varsamt uppsatt till en vacker knut och luggen ligger luftig över min panna, precis som vanligt. Känslan har inte riktigt nått mig än, alla runt mig firar och gratulerar mig men jag bara sitter och stirrar tomt framför mig. Trots allt hade jag dödat folk, barn. Jag vill inte ens tänka på deras familjer och att jag ska få möta dem inom en snar framtid. Min stylist stryker håret över axeln på mig och blinkar upphetsat med sina långa ögonfransar.

”Ready for your dress?” frågar han upphetsat och jag nickar sakta. Han rullar in ställningen och visar mig sitt mästerverk. Alldeles säkert hoppar mitt hjärta över ett slag när han visar den. Tunna stripor tyg som hänger slappt från klänningens övre del. Alla striporna är i sin egna gröna nyans och den ena tycks inte likna den andra. Tyget snurrar ihop sig över bysten och det går en krage från midjan och runt halsen. Jag vidrör försiktigt kragen och märker att den är i tunt trä. Han har verkligen fångat distriktets anda i den, den är på samma gång otroligt vacker. Han ler och ber sina medhjälpare lyfta upp den. De lyder genast och trär den över mitt huvud. Den passar precis och känns sval mot huden.

”I need to say that you looks amazing.” Ler min stylist och blinkar mot mig. Jag nickar stumt och han tar min hand. ”Ready for the interview?” frågar han och jag nickar igen. Egentligen var jag inte det, jag ville inte bli förhörd på dem jag dödat. Korridorerna känns extra trånga när jag transporteras mot scenen. Ett hugg av saknad stöter till i bröstet, jag inser att jag trivts ute i den glesa björkskogen. Känna mossan fjädra för mina steg, leta efter bär och rötter, känna jorden mellan fingrarna och höra prasslet från träden. Huvudstaden är så… trång. Min handledare tar över och skjuter mig mot scenen. Jag hör gratulationer från alla håll och kanter. Alla ler brett och försöker överlämna konstiga blommor. Jag ler bara och koncentrerar mig på att fortsätta gå. Kamerablixtarnas smatter hörs lång väg ut i korridoren och Ceasars spralliga röst värmer upp publiken.

”Let us welcome the lovely Kristin.” Ropar han och gör en öppen gest mot mig. Jag går försiktigt upp på scen och koncentrerar blicken mellan hans ögon för att inte ramla. Den stora vita stolen äter upp mig när jag sätter mig ner och Ceasar ser nyfiket på mig.

”So Kristin, You’re the victor of the 71 Hunger Game. How does that feel?” Hans vita tandrader flinar hjälpsamt mot mig och jag försöker komma på ett riktigt bra svar. Ett svar som ska få publiken att skratta eller gråta av medkänsla.

”Well, I’m proud of myself.” Börjar jag sakta. Publiken hummar förstående med mig. ”I’d never think that I would kill another kid.”

”Of course you didn’t.” säger Ceasar medmänskligt och lägger sin hand på min. ”Do you look forward to meet your family again?”

“You can’t imagine how much I miss them.” Hög snyftning från publiken. En tår rullar ner för min kind.

”When the boy from your district surprised you in the forest, what did you feel?”

“First I trusted him, but when he showed me the knife I was so scared.” Säger jag och darrar till på sista ordet. Ceasar nickar.

”My heart stopped when he took out the knife.”

“Then we experienced the same thing.” Ler jag och får ett enormt bifall av publiken.

”You’re only twelve.”

”Yes.”

”This is big, a ovation.” Frågorna fortsätter men jag svarar bara frånvarande på dem. Tillslut ger sig Ceasar och vinkar av mig. Jag får visa upp min klänning en sista gång och blir sedan avledd och förd till det rum jag ska se filmen av spelen. Stolen känns hård och skaver in i ryggen. Folk smalas omkring mig och filmen sätts igång.

”Kristin Andersson!” en mörkblond flicka med sin tjocka lugg som täcker ansiktet knuffas upp på scenen av en vitklädd fredsväktare. Sågspån darrar i luften och staplar med stockar ligger vid sidan av scenen. Hon ser sig skräckslaget omkring och pillar nervöst med håret. Hon presenteras tillsammans med en pojke som Distrikt 7’s spelare i det 71a Hungerspelet. Invigningen är fantastisk. Hon bär en höstorange klänning med virvlande blad. Allas blickar dras till henne och hon ler osäkert där hon står på sin vagn. Vinglig intervju, fåordad men korrekt. Ingen man kastar en extra blick på efter den vaga femman hon får vid poängutdelningen. Tar genast på sig glasögonen och flyr ut i skogen med endast en kniv till hands. De andra springer mot blodbadet. Pojken från Distrikt 1 fäktar vilt med en kniv omkring sig och lyckas ta kål på en hel del. Han har redan flera stycken i sitt anhang. Alla litar på honom. Han skyddar en lockig pojke mot döden. Dagarna går och fler dör. En gripande scen från en vattenfylld grotta och ett förälskat par. Ett slagsmål och ett träspjut. En mutt som jagar två pojkar till flykt. Den ena pojken blir ofrivilligt kysst och hugger ihjäl sin beundrande men lämnar ett dunkande hjärta på hans kind. Två kvar på arenan. Den ene väntar, den andre letar. Fällan hittar pojken och slungar honom genom luften. De jagar varandra på blodigt allvar och en halkig klippa och en kniv gör slut på en blond pojke. Mörkret lättar och en ensam segrare står kvar. En mörkblond flicka med självsäker blick. Endast tolv år gammal.

Dagarna går och min hemresa förbereds. Jag tar ett hastigt farväl av alla som hjälpt mig och skyfflar upp den bruna klänningen i handen. Tåget bromsar in och jag kliver på. Allt sker i ett lätt dis och de får leda mig in till en av sofforna. Tankarna vill inte sluta. Bilden av Nialls arga, sårade och glada ögon dyker upp gång på gång. Det hade varit så svårt att låta honom gå, han hade en stark karisma och satte sina spår i alla. Alla hans eviga förolämpningar och hånfulla blickar. Deras kyss hade varit så… minnesvärd på något sätt.

”What do you think about?” frågar Sest och tittar på mig över sitt vattenglas. Jag rycker på axlarna och pillar på det skira tyget. Han suckar och reser sig. ”I’ll go and get Inja.” säger han och jag ser att han gör ett segertecken på väg ut från vagnen. Inja kommer snart in. Hon har ett par tajta byxor och en vacker blus på sig. Jag ler stumt mot henne när hon slår sig ner. Ett leende letar sig in i hennes ansikte och hennes vassa ögon är fästa på mig.

”Hey, how are you?” frågar hon och tar min hand i sin. Jag biter mig i läppen och känner smaken av läppglans i munnen.

”Nervous and scared.”

”Why?”

”I don’t want to meet the families.”

“Kristin, maybe you should say hello till your own family first.” Inja ler och hennes röst är len som honung. Jag kastar en blick ut genom fönstret och upptäcker att tåget stannat. Min mamma höjer handen till munnen för att försöka stänga inne tårarna. Jag låter blicken svepa över mina storasyskon som gör tummen upp åt mig och min pappa ser ut att spricka av stolthet. Jag reser mig och springer ut på perrongen. Min storebror omfamnar mig och begraver ansiktet i mitt hår.

”I’ve miss you.” viskar han nästan ohörbart och jag slår armarna om honom. Han vet att jag tänker samma sak. Den mjuka doften av granbarr omsluter mig igen och jag omfamnar resten av min familj. De gråter och skrattar om vartannat.

”We’re so proud of you.” Säger mamma och ser mig djupt in i ögonen. Jag sväljer bort resten av tårarna och känner sedan en hand på min axel som säger åt mig att det är dags för mitt firande nu. Jag blir ledd till ett högt podium som ligger mitt på torget. Alla hurrar och kramar om varandra. Distrikt 7’s yngsta vinnare någonsin. Det rycker i min ena mungipa men leendet dör ut när jag ser Chapmans föräldrar sitta nedanför podiet. Jag biter mig i läppen och låter ett tal hållas för mig.

Allt går fort och snart sitter jag på tåget på väg mot Distrikt 1. Sest och Inja har lämnat mig ensam med en skål stora jordgubbar. Mina pyntade naglar greppar en jordgubbe och jag låter den snurra i handen. Det slår mig att jordgubben ser ut som ett litet hjärta. Försiktigt biter jag i det och låter den syrliga smaken fylla munnen. Känslan av att vara vinnare har kommit till mig och jag inser att jag har en tuff tid framför mig. Bara en känsla kan beskriva en människa när hon dödat någon. Ensamhet. 

---