fivedesiresandonedirection

Jag dömde oftast inte folk så hårt direkt, men i det här fallet kändes det ändå som om det ännu inte bevisats fel.

”Alright, LouLou?”  han hälsade torrt med ett litet fniss. Hans släpiga röst fick honom att låta ännu mer som den player han var. Han hade redan övertygat mig om att han var en kaxig idiot. Inte ens för att nämna slakten av mitt namn.

”I’m Harry.”

---

 

19 OKTOBER

Loggbok,

Så häromdagen pratade jag om min motvilja för Harry och att möta honom första gången. Jag kanske var lite hård mot killen i början men nu har min motvilja definitivt vuxit till starkt hat. Av goda skäl också, vilket jag inte tänker komma in på just nu. Jag kan lika gärna ta itu med Niall först av allt. Så kommer du ihåg att jag pratade om det ögonblick av lycka jag fått uppleva på teatern första dagen. Tja, jag smög in genom publikens entré som jag var förvånad över att finna olåst. Jag sprudlade av lycka när jag gick in genom dörrarna. Åsynen av scenen långt där framme och raderna av säten fick det att pirra i magen. Även i mörker var platsen vacker, modern, lång, majestätisk, rymlig, kraftfull. Jag visste då att jag alltid skulle höra hemma där. Jag tappade mina väskor och gick fram till scenen. Jag var inkapslad av den rena kraften som den verkade utstråla. Det var här tårar, blodiga fältslag, lycka och vänskap spelades ut. Berättelser, hundratals berättelser fick liv från den scenen. Innan jag var medveten om vad jag gjorde, klättrade jag uppför stegen jag skymtat vid scenens utkant. Från första stegpinnen kände jag att jag var i himlen. Detta är vad jag jobbat så hårt för senaste åren, jag förtjänade att stå där. Jag tillbringade några minuter med att utforska varje tum av scenen, granska varje vinkel och tänkte på hur lyckligt lottad jag var som fick starta kursen i mina drömmar. Jag var salig av lycka. Jag väcktes ur mina tankar när jag hörde ett högt duns och ett gnisslande djud från baksidan av salongen. Jag snurrade runt och frös fast. Vad fan skulle jag göra? Jag fick inte ens vara här och jag ville absolut inte råka illa ut innan kursen ens börjat. Det fanns inget annat val för mig än att ta mig tillbaka till mina väskor och försöka fly obemärkt genom mörkret och sen hoppas på att ingen sett mig.

 

När jag smög tillbaka till mina väskor kunde jag se den figur som orsakat oljudet. Han satt på marken bakom sätesraden och kramar sitt knä mot bröstet och gnuggar det ömt genom tyget. Jag kunde känna att han var student så det kändes helt okej att prata med honom.

”You okay?” frågade jag försiktigt. Pojken, som hade blont hår och 'baby face', höjde blicken och strålkastarna fångade hans harögon. Han gav till ett litet pip för sig själv innan han nickade.

”Grand.” mumlade han på en accent jag fann mycket svår att placera. ”I was just looking for something and fell over.” Han rusade upp och knuffade undan mig innan han sprang mot dörren som ledde ut. Jag ansåg att jag borde springa efter honom och fråga om han hittat vad han sökte, men jag motstod frestelsen. 

 

Jag såg inte pojken förrän på onsdag, dagen efter jag mött Twatface på kreativt skirvande. Jag hade min första engelska litteratur föreläsning och när jag anlände satt den skumma, blonda pojken för sig själv längst bak i rummet. Jag försökte höja ögonbrynen som en hälsning till honom men jag kunde inte fånga hans blick, han var upptagen med en bok som låg uppslagen i hans knä. Jag valde en plats mitt i rummet bredvid Ben som var den jag kände mest. I flera dagar efteråt förbannade jag mig själv för att jag inte pratade med honom, den blonda killen. Men varje gång jag sneglade på honom under föreläsningarna satt han så lugnt och läste att det skulle ha varit en skam att störa honom.

 

Jag berättade för Liam om honom i vår tredje hur-var-dagen-på-uni-diskussion.

”Yeah, English lit was fine.” sa jag som svar på hans fråga. ”Ben from my performing arts course and room 304 was there so that was good. There was this guy, though, that just sat at the back of the room and reading a book. He never said one word to anybody during the hole hour, apart from saying ‘thanks’ when someone past him the attendance sheet.”

“Oh, I think I know who you’re talking about.” Sa Liam. “Blonde Hair, baby face, kind of small and mousy?”

“Um yeah, I suppose so.”

“Yeah, he’s in my engineering course. His name’s Niall.”

“Niall? That’s a strange name.”

“Yeah,” höll Liam med. “He’s foreign apparently but I don’t know where he’s from because I’ve never talked to him. Poor lad. I’ll make sure I chat to him tomorrow and introduce myself.”

Jag var precis påväg att berätta om mitt möte med Niall under måndagen, men jag höll tyst. Beskriva vad jag i första hand gjort på teatern skulle vara svårt. Dessutom var känslorna jag upplevde i det stora rummet så personliga att om jag skulle återberätta något av händelsen skulle det vara som att avslöja en stor hemlighet. Jag ville ha mer tid att fundera över vad som hände i teatern den dagen och jag började misstänka att Niall varit där av en annan anledning, inte för att leta efter något.

 

Jag tänkte på vad Liam sagt. ”What’s with you trying to socialise people? First me, then Niall. You know, despite what you think, some people don’t mind being alone.”

“I know,” sa Liam sakta, kastar en blick på min säng och stirrar sedan upp i taket igen. ”I enjoy being alone too. But I don’t think it would be good for Niall’s mental health for him to go through college and not say a word to anybody.”

“That’s true, I suppose. You’re a good guy.”

“Thank’s.” sa Liam blygsamt. “Right, I’m off to sleep. Thanks for the laughs today. I’m already looking forward to our next turn.”

Han syftade förstås på vårt försök att laga god mat några timmar tidigare.

~

Matlagning med Liam måste vara en av de roligaste sakerna med collegelivet. Middagen tillagas av en uppsättning rumskamrater varje kväll i byggnadens gemensamma kök och äts nere i den gemensamma matsalen. Den kvällens måltid, om jag minns rätt, var spagetti med köttfärssås. Ingredienserna som valts ut trodde personalen att det skulle vara en barnlek att laga maten. Vi var båda odugliga på att laga mat men vi hade hystersikt roligt.

”Liam! LIAM!” Jag skrek  samtidigt som jag försökte hejda en skrattvåg. ”The pasta’s burning!”

”What?” utropade han och fnissar. ”How in the world did we manage to burn the goddamn pasta for crying out loud?”

“Well, I don’t stand there laughing, your fool!” flämtade jag. Vårt hyckleri gjorde att mina byxor faktiskt borde vara blöta vid det här laget. ”Take it off the heat!”

Liam skrattade så mycket att han knappt kunde lyfta potten av hällen och bära den till diskbänken.

En i personalen stack in huvudet genom köksdörren för att se efter varför det fördes ett sång liv. Jag försökte på bästa sätt förklara situationen.

”The pasta… was… we… pot… burned it….”

Jag kunde inte låta bli att tjuta av skratt efter jag sagt det. Liam försökte bidra till min förklaring och detta i kombination med en skeptisk blick på kvinnans ansikte, vilket fick mig att skratta ännu mer. Detta i sin tur orsakade att Liam blev så svag att han fick stötta upp sig mot diskbänken för att försöka få tillbaka andan.

”Oh for goodness sake!” sade kvinnan strängt, hon skuffade bort Liam från diskbänken så att hon kunde förbreda en ny kastrull med spagetti. ”You probebly didn’t put enough water in. Right, I’ll be back in a few minutes to sort it out. Just don’t let the mince burn.”

Jag knuffade Liam i sidan och försökte hålla tillbaka fnittret och nickade högtidligt. Kvinnan himlade med ögonen och muttrade ”Boys!” innan hon stormade ut ur rummet. Så fort hon försvunnit utbröt vår hysteri igen. Vi hade just återhämtat oss när Zayn visade sig i dörren några minuter senare.

”Some of the guys wondering- what’s the hold-up on the food?”

“Are ‘some of the guys’ you and your stomach?” frågade Liam och höjer ena ögonbryner.

“Maaaaaaaybe. So what’s the hold-up?”

“Oh dear, Zayn, Please don’t make us explain.” Liam stönade och började fnittra igen. Jag trodde inte jag hade styrkan att skratta igen. ”It’ll be ready in ten minutes.”

Zayn höjde på ögonbrynen och gick därifrån. Kvinnan vars namn var ’Marie’ återvände och tyst hjälpte vi henne att fylla upp sexton skålar med spagetti.

”I hope you boys know that you’re scrubbing thar pot with the pasta in it clean after you’ve eaten.” Sa hon.

“Of course.” Sa Liam artigt. “Thank you for all your help. We’re so sorry about the hassle we caused you.”

Maries humor vacklade lite av Liams uppriktighet. Det var inte svårt att se varför, han hade charmen.

”Just try not to do it again.” Sa hon med ett litet leende. ”Boys!” muttrade hon med ett litet skratt när hon gick ut.

 

Vi två tillbringade fyrtio minuter till att skrubba rent potten och ställa alla tallrikar i diskmaskinen. Klockan var strax efter nio när vi var klara. Pastan satt envist fast i botten och vi fick attackera den med alla möjliga sorters rengöringsmedel.

”God, I haven’t laughed so much in a long time.” Jag suckade. Jag kunde faktiskt inte komma på en gång då jag skrattat såhär mycket.

”Me neither.” sa Liam samtidigt som han klottrar ner något på en färgad pappersbit. ”I think for Marie’s sanity we’ll need to know exactly what we’re doing next time.”

Jag såg på honom. ”What are you writing?”

”An apology card to Marie.”

Jag himlade med ögonen. “You’re some suck-up.”

”It’s meant to be tongue-in-cheek.” Sa han och lipade. Han gav mig sedan en annan granskande blick. ”Come over here for a sec.”'

 

Jag släppte flaskan med rengöringsmedel och gick fram till honom. Jag slungades runt och fann mig sedan sitta med benen dinglande mellan hans på bänkskivan. Aldrig förr hade mitt hjärta slått så snabbt. Jag kunde nästan inte hantera det faktum att Liams varma, bruna ögon bara var några centimeter ifrån mina egna. Känslorna löper amok inom mig.

”Liam,” sa jag lite skakat när han tog i mitt ansikte. ”What are you-?”

”Ah, I thought so.” sa han med ett leende. Jag kunde känna mjuka puffar av hans andedräkt mot mitt ansikte. Jag var i himlen.  ”You’ve got bolognese sauce under your eyelid.”

Verkligheten kraschade ner på mig. Jag drog mig bakåt och skrubbade med handen under ögat.

”No, the other one, Louis,” sa Liam med ett skratt och drar mig närmare igen.

Gentemannamässigt blöter han sin tumme och skrapar bort såsen från mitt ögonlock.

”All gone. Jeez, how’d that even get there? We really must be awful chefs.”

“Speak for yourself.” Sa jag och försökte skämta bort situationen, trots att mitt hjärta slog hårt i bröstet. Jag gick tillbaka till diskbänken för att avsluta det jag hållit på med. ”I wasn’t the one who managed to burn pasta.”

”Ok, let’s go with that story.” Sa Liam med ett skratt och avslutade förlåt-lappen.

Han såg så änglalik ut där han sitter på toppen av diskbänken, med ögonen tindrande av koncentration.

Han lät så änglalik, när han sa god natt till mig den natten.

”Night, Liam.” mumlade jag tillbaka till honom, men det var mjuka, lugna andetag som kom från sängen bredvid min. Som jag låg i min säng, undrade jag vilken typ av drömmar Liam drömmer. Jag undrade om han drömde om tjejer på samma sätt som jag drömde om honom. Djupt ner någonstans visste jag att Liam inte var gay, men jag hade alltid stött bort tanken från mitt sinne på grund av den smärta det orsakat mig. Den natten beslöt jag mig för att inte tänka på Liam som mer än en vän. Jag försökte övertyga mig själv om att jag gärna ville dela stunder som de timmarna i köket med honom.

 

Nästan varje kväll sedan dess, när jag gjorde beslutet har jag funnit det omöjligt att hålla det. För varje dag när Liam varligt väckte mig för en ny dag på uni kände jag miljoner små fjärilar i magen. 

---