fivedesiresandonedirection

Jag skrockade. “’Yeah, sure, I promise. It was so much fun. Hey, did you get talking to Niall at all today?”

“Sure did. Sat beside him in Mixing Theory and all. I tried to be as friendly as possible to him but he only gave me one-word answers. All I really got out of him was that he’s eighteen, that he likes the sound engineering course and that he’s from Ireland.”

“Ohhh,” hummade jag. “He has Irish accent; that makes sense.”

---

24 OKTOBER

Loggbok,

Tack gode Gud att jag har denna loggen att distrahera mig själv med från Halloweenpartyt som ska hållas ikväll. Jag ser inte fram emot det. Jag brukar inte visa upp mig särskilt bra på mindre tillställningar och ikväll skulle jag försöka ta itu med över 200 personer. Jag låter dig veta mer imorgon på tåget tillbaka till Doncaster för lov.

~

”Actually, I’d like the two boys to work together on this today.” Sa Angie precis när jag skulle byta papper med Jenna.

“Why?” jag kunde inte låta bli att fråga, det hade gått tre veckor och jag hade inte pratat särskilt ofta under lektionerna.Angie gav men en lång blick över sina hornbågade glasögon.

”Please do what you’re told Mr…?”

”Tomlinson.”

”Please do what you’re told Mr. Tomlinson and work with Mr. Styles today. I don’t think it would be appropriate for you, two boys to reading a girl’s journal. You might get a bit too… excited.” Harry fnissade och byte plats med Jenna. Jag ville protestera men höll min tunga i styr. Jag ville verkligen inte att Twatface skulle läsa och bedöma vad jag skrivit.

”Okay?” sa han till mig i hälsning och nickade kort. ”Lewis, isn’t it?”

”Louis.” korrigerade jag kort. Hur svårt kunde det vara för honom att komma ihåg namnet på den enda killen i hela klassen.

”Sorry.” säger han med släpig röst. ”So, what are we supposed to be doing then?”

“As she explained, we read and critique each other’s journal extracs.” Sa jag i så jämn ton som möjligt. “Did you not bring yours?”

Harry flinade. ”I forgot about it until this morning. I did it during a half-hour’s break in the library.”

Ur sin ryggsäck tog han upp ett block med skrynkliga och lösa sidor. Han rafsar igenom högen av papper tills han hittar det han söker. Han drar ut två lösa sidor och räcker över dem.

”There you go, mate. Don’t expecting Dickens or anything.” Jag avstod från att himla med ögonen. Jag själv tog mitt extrakt av adjöet av mamma ur väskan och gav det till honom. Harry höjde på ögonbrynen när han såg mina exakta papper som låg i plastmappen. Om sanningen ska fram, jag hade också glömt att uppdraget var till den här morgonen. Lyckligtvis behövde jag bara skriva ut texten direkt från laptopen. Liam och Zayn hade skrattat åt mig när jag försökt att få skrivaren på tredje våningen att fungera medan de åt sina cornflakes. Självklart hade skrivaren lagt av när jag behövde den som mest. Naturligtvis berättade jag inte allt detta för Harry, åtminstone inte i första hand.

 

Harry och jag bytte papper och läste varandras utdrag i några minuter.

”May I?” jag såg upp och såg att Harry åter igen höjde på ögonbrynen, han hade redan börjat rota i mitt pennfodral.

”Er, sure.” sa jag när han tog ut en röd penna. Jag höll blicken uppe för att se vad han skulle göra med den. Till min absoluta avsky brukade han pennan för att korrigera utdraget. Ja, korrigera det! Som om han hade överlägsen kunskap och att han hade all rätt i världen till att göra det.

”What on Earth are you doing?” fräste jag åt honom.

Han såg upp på mig, överraskad. ”Critiquing, Isn’t that what we’re supposed to be doing?”

”Yeah, an oral critique. We’re not supposed to mark them.”

Han fnissade. “Oral.”

Jag rullade med ögonen over hans omognad och såg i ögonvrån hur han kluddade på utdraget och gjorde små markeringar i marginalen. Jag himlade med ögonen igen och blicken föll tillbaka till hans utdrag. Jag tyckte inte om att erkänna det, men jag var faktiskt vilse i Harrys utdrag eftersom jag var van vid hans stökiga och slarviga stil. Det jag nu hade framför mig var faktiskt ett kort utdrag med hänsyn till hans första husdjurs död.

 

Lady died just over two months ago on the exact day when I learned I had gotten my place in college. It's kind of fitting, in a cruel sort of way. She was there for me when I was a shy little seven year-old. She was there for me to hold the night Mum told me Granny had died. She was there every day after my exams to lick my face, not worrying like I was about me failing all of them. No matter what happened or how I was feeling, she was this constant cheerful rock in my life that was there for me no matter what I did or who I upset. Her dying the day I was accepted to uni was tragic, undoubtedly, but also apt. She had been sick for a good while and could've easily passed on months, weeks, days beforehand. It was like she was hanging on just to make sure I was going to be OK. I shut myself in the kitchen when I opened the acceptance letter, not even letting my mother come in. With one quivering hand, I took the letter in my hand and read it, my other hand nervously patting the top of Lady's head. I'll never forget that moment, her sniffing and licking my hand and then barking in excitement when I let out a shout of joy. Mum found her later that day as we were celebrating by drinking champagne in the back garden. Unbeknownst to us, Lady had gone behind the shed, laid down and died. Even in death she was ladylike, not making a fuss. It was a suitable name for her, Lady, even though at the time I gave her the name due to my obsession with the Disney film. It is a poignant moment when a child no longer has a need to bring their special teddy-bear or safety blanket with them wherever they go. Those children, however, have a choice and give it up when they feel they are ready. Despite her long-term illness, I don't think I would have ever been ready for Lady's passing. She was my safety blanket, a constant in my life for more than a decade. By dying on that day, it was like she was telling me I would be OK, that I didn't need her as much as I thought I did, that I could move out of the house and enjoy university on my own.

It was as if she was telling me that I had become a man. We had grown up together and she was proud of the man I had become. I, in turn, am proud of the Lady she always was.

 

Jag höll tillbaka tårarna när jag insåg vem som skrivit texten. Jag tittade på Harry och blev rasande igen eftersom han klottrat hela mitt papper fullt med röda sträck, precis som en lågstadielärare.

”Finished?” frågade han och tittade upp. Jag nickade. ”What do you think?”

“Well.” Sa jag och sökte efter orden. ”it was good for half an hour’s work.”

“That’s it?”

“What else do you want to know? I admit, it was actually quite moving and gave a nice character sketch of you and Lady bit it wasn’t exactly a journal, was it?”

“Oh.” Sa Harry och höjde ögonbrynen. ”Well, I though a journal was an outlet for reflections and thought I did exactly that in my extract…? But that’s ok, because I wrote the same criticism on your extract.”

Jag kände hur blodet började koka. ”You what?”

”You don’t have the right tone, it’s too… too formal, like a novel. It’s supposed to be a personal, and I can see that in the emotional send-off between you and your Mum but it just reads like an extract from a book.”

“Your extract was completely the same!” utropade jag.

“Well, I know but I did it in half an hour. And mine was written from the present day, looking back while exploring the memories and feelings I have at the moment. Yours dealt with a specific event and read as if you were looking back on the event in hindsight.”

“So what have you been scribbling?” frågade jag med ursinnig ton. Jsg ville hitta något dumt han skrivit på min uppsats så att jag kunde hävda det med honom. Vem trodde han att han var? Han dömde mitt arbete på exakt samma punkter som jag dömde honom på.

”Have a look for yourself.” Sa han och gav mig pappret.

Det fanns röda märken, sträck, cirklar, pilar och klotter över hela de två sidorna. Klottrade ord som ’ton’, ’rösten’, ’grammatik’, ’syntax’, ’verb förvirring’ och ’stil’ hoppade emot mig.

”Style?” hulkade jag, högt och förbittrande nog för Harry att förstå att jag var förbannad och högt nog för Angie att höra. ”Pray tell what exactly you know about writing style.”

”Quite a lot, I’ll have you know.” Sa Harry och låtsades vara kränkt. ”It’s my name, after all.”

Ett irriterat och förvirrat ”What?” var allt jag kunde hantera.

”Harry Styles. Styles is my surname.” Han sa det med ett fräckt flin och glänste i hur kvick han var.

”Whatever.” sa jag och rullade med ögonen medan jag såg mig omkring i rummet. Någon annanstans än på hans självbelåtna ansikte. Harry tog ut en bit tuggummi och började tugga på det samtidigt som han gav mig en konstig blick.

”Aren’t you going to read the comments I made at the end?” sa han släpigt.

“No, I think I’ll save them for later.” Svarade jag. “I’m sure they’ll make for fascinating bedtime reading.”

“Whoa, whoa, whoa! What crawled up your hole and died? I gave a fair and honest critique of your work. You’re getting angry and you have barely read what I said.” Hans ögonbryn höjdes nästan nedlåtande och detta i kombination till hans käkar som rörde sig i takt med att han bet på tuggummit fick mig att vilja skrika ut i frustration. En plötslig tanke kom till mig.

”Wait a minute, did you actually have a dog or was what you wrote a whole load of bullcrap?”

“Well…” mumlade han med ett annat kaxigt flin i ansiktet.

”Are you actually serious?” fräste jag hetsigt. “I can’t belive this. You give me a piece you made up and then you have the sheer… the sheer…”

Jag kämpade för orden och det tycktes roa Harry. ”Audacity?” föreslog han med sitt dumma, irriterande flin.

Jag blev förbannad över att det var precis det ord jag letade efter.

”Yeah, the sheer bloody audacity to criticise my work? That’s just hypocristy.”

“Well, just because the pot calls the kettle black, doesn’t mean the pot is colorblind.”

“Oh, stop your claptrap.” Sa jag medan min hjärna försökte lista ut vad han just sagt. Harry log och skrattade mjukt över min frustration. Naturligtvis var det han som tjänade på att jag blev arg. Istället vägrade jag prata med honom under resten av lektionen.

”Nice working with you, LouLou,” sa Harry sarkastiskt när Angie sa att vi kunde avsluta och gå. Jag hoppade upp nästan omedelbart och studerade rummet.

”Louis,” sa jag kort. ”My name is Louis.”

”By the way,” sa Harry drygt. “do you want me to explain what I mean by the pot and kettle thing?”

“No,” frustade jag. “I’m not stupid.”

”He wrote about his dog?” frågade Liam några timmar senare efter at than tagit av sig byxorna och hoppat ner i sin säng.

”Yeah, but the thing is, he made it up! And there’s me like a sap nearly crying over it, for Gods’s sake.”

“He’s a good writer so?”

“No, he’s a twat.” Korrigerade jag och vänder ryggen till för att få ljuset att falla på utdraget. ”Listen to the nonsens he writes, like he knows something…” Jag började läsa igenom den första sidan av klotter högt. ”’Paragraphing too long’, ’inaccurate use of ellipses’, ’dialogue seems-’”

 

Jag kunde inte hjälpa att en flämtning rymde ur mig när jag läste i skräck, inte skriven i Harrys röda tusch utan det var svart bläck som tryckts upp, något jag glömt radera från utdraget. Det var en del av samtalet mellan mig och mamma, den delen jag helt glömt att jag skrivit om.

”What is it?” frågade Liam.

“Nothing,” ljög jag. “Nothing, I just… can’t believe he would be so rude with the comments…”

“Louis, don’t stress about it, the guy’s obviously trying to wind you up. Give him another chance though; he doesn’t seem to be as bad as you make him out to be. Right, I’m off sleep. Don’t be reading and falling asleep with the light still on again. Goodnight, Louis.”

“Night, Liam.” Mumlade jag. Om jag inte varit så chockad skulle jag argumentera mot det han sa om Harry, men jag var för chockad.

Kanske fanns det en chans att han inte läste den delen. Nej, det är omöjligt. Det fanns röda märken ovan och under meningen i fråga. Oh shit.

 

Jag fortsatte att läsa vad jag skrivit ut och kände mig mer förskräckt för varje gång.

 

”I know you know. It’s just my job to remind you. And be safe.”

“Yeah, because I’m the type of person likely to going around campus and looking for trouble…”

“No, I mean… Be safe if… you know… you find yourself getting intimate… with a boy.”

---