fivedesiresandonedirection

”Nice working with you, LouLou,” sa Harry sarkastiskt när Angie sa att vi kunde avsluta och gå. Jag hoppade upp nästan omedelbart och studerade rummet.

”Louis,” sa jag kort. ”My name is Louis.”

”By the way,” sa Harry drygt. “do you want me to explain what I mean by the pot and kettle thing?”

“No,” frustade jag. “I’m not stupid.”

25 OKTOBER

Loggbok,

”Well, are you going to tell me what has you so upset?” frågade han efter några minuters tystnad, han hade inte sagt ett ord sedan han lett in mig på den nästan bäcksvarta teatern.

Jag tittade på honom även fast mörkret låg tätt omkring oss, förvånad.

”I mean, if you want to,” sa han snabbt när han såg mitt ansikte. ”I didn’t mean to be rude. It’s just it looks like you could do with talking to someone about it. I know you barely know me. Sorry.”

Det var första gången jag hört honom prata så mycket. Det var faktiskt faktumet att han sa så mycket som förvånade mig, inte det han sagt.

”No, no don’t be sorry. I was just surprised that you… er…”

“Spoke at all?”

Jag skrattade. ”Kind of.”

”Yeah, I’m not the most outgoing of people.” Säger han med en lätt suck. ”But I do have two perfectly good ears. Something’s obviously wrong, Louis, otherwise you’d be out there enjoying the party.”

“How’d you know my name?”

“Well, you’re in my English lit class, aren’t you?”

“Oh right.”

“My name is Niall, by the way, in case you didn’t know already.”

“I did.” Sa jag och försökte urskilja scenen framför oss. ”Can I just ask you why you brough me here?”

”I saw you here on the first day,” svarade Niall blygt. “I was the one who tripped up and ran out when you cough me. You probably know that. I was… watching you as you stepped onto the stage.”

“Kind of creepy.” Skrattade jag. “So, what were you doing here that day?”

“Same as you, I suppose. I was transfixed with this place. I had been sitting there in the back row for a good few hours that day before you walked in.”

“Why?” jag kunde inte hjälpa att jag frågade.

”Being here in the theatre was… comforting. It was quiet and peaceful. Me being the bookworm I am, I could tead in peace to my heart’s content.”

“But surely you could’ve just read in your room?”

“Well, you see, I didn’t want to in case anybody came in and introduced themselves and talked to me.”

“In your room? What’s wrong with that?”

Niall suckade och tog sedan ett djupt andetag. ”You see, I’m not just stubbornly shy. I… I have really bad social anxiety.”

”But you’re talking to me just fine now.” Min ton avslöjade min förvånade insida.

”Yeah, well I guess my brain has sort of deemed you… safe to talk to. It happens rarely enough because I normally don’t get this far talking to people outside my family. Sorry, I don’t mean to scare you or anything.”

“No, not at all.” Sa jag snabbt. “I’m quite honoured that your brain has deemed me… safe.”

“Thanks for being so understanding. People often aren’t. And it’s not like I choose to be so socially awkward. When this thing started when I was around twelve or so, I used to… Sorry, you don’t want to hear about this.”

“I do, I do.” Sa jag sanningsenligt. Jag var fascinerad av vad han sa. ”Go on.”

”Me being Irish and Catholic, I used to pray for ages every night for God to give me the strength to stop being so shy. I used to bargain with Him, saying that I’d study real hard or help my Mam around the house- stupid things like that- if only he would take away some of my anxiety. It never seemed to work, though.”

“Oh,” var allt jag kunde få fram, jag var rörd av hans ärlighet.

Vi satt i mörkret och tystnaden på den främre bänkraden ytterligare några minuter innan jag frågade. ”I hope you don’t take this the wrong way but why are you over gere in a different country if you have such a big social anxiety?”

Niall suckade. ”Bacause I have social anxiety. I wanted to try and do something about fixing it. God was doing nothing so I decided that if I took a huge leap and moved over here it would make me come out of my shell. I bloody hated the anxiety and decided it was now or never to try and resolve it. Mam was delighted but worried for me at the same time.”

“And has it helped? Moving over here, I mean.”

“No,” Niall sa det så definitivt att jag blev upprörd. ”No, it hasn’t.”

Jag visste inte vad jag skulle säga men som tur var fortsatte han.

”I mean, as sad as this sound, talking to you now is the first time in a month that I’ve-I’ve-”

Jag kunde höra honom snyfta bredvid mig i mörkret och jag la min hand på hans och tryckte den.

”I’ve had a proper face-to-face conversation with someone. I may have social anxiety but… but I still like people. I’d still like to talk to somebody about my day.”

Vid denna tidpunkt grät han, om så väldigt tyst.

”But what about your mum and people at home in Ireland?” och försökte samtidigt komma på något mer att säga. ”Can you not Skype them or call them or something?”

“The first two weeks I called Mam every day. Then she said I mustn’t be getting on very well if I was calling her all the time. She didn’t mean it in a mean way of course, she was just concerned. But I lied and told her that I was talking to loads of people and my anxiety was almost completely gone. So I’ve only called her about three times since then in case she brings that up again. Because of that, there have been a few days where I’ve barely said one word out loud all day. The other night, before I went to sleep, I said a few words out loud just to make sure I still had a voice.”

“Niall, what the hell? Why didn’t you tell someone all this?”

Dumheten i frågan slog mig så fort det kommit ur min mun.

”Umm, social anxiety, remember?” frågade Niall och lät ett litet skratt slinka ut. ”I don’t know why I axpected it to just go away. Did you ever see those types of American films where suddenly the geek in high school makes loads of friends in college? Yeah, well I though that would be me…”

“Me too,” jag suckade. “Obviously I don’t have it as bad as you but I’m quite shy. I thought college would be great and it is and I mean, I love the course but... I don’t know, I was hoping I would come out of my shell a bit more. Then with this party tonight I realise how to inept I am at socialising…”

“So that’s why you were hiding in the toilets? You didn’t like the whole socialising thing?”

“I was not hiding in the toilets. You just happened to find me there when you walked in.”

“Louis, you were sitting in the toilet lid-down with the cubicle door wide open, staring blankly at yourself through the mirrors over the sink.”

“Ok, ok, I was sort of hiding I guess.”

“Why? Something obviously upset you.”

“Well, I erm… it’s going to sound completely lame after what you’ve told me.”

“So? Doesn’t mean that it’s not a problem.”

Jag kröp ihop för mig själv. Redan nu när jag skriver detta på det oändligt långsamma tåget tillbaka till Doncaster, jag ville inte tänka på vad som hade orsakat att jag blev upprörd och sökte mig till toan. Som jag sa till Niall, det var helt dumt i jämförelse med hans problem.

Men ack, jag började berätta halvsanningar för Niall om vad som var fel. Jag kände mig skyldig eftersom han varit så ärlig mot mig.

”It’s just… there’s this girl,” började jag. Jag bestämde mig för att låta Niall tro att Liam var en flicka. ”She’s in one of my free-choice classes and I know her from around the dorm building as well.”

“You like her?”

“Yeah. Kind of had a crush on her for the past month. A huge crush. “

“And what? You tried to get it on with her tonight and she said no?”

“No,” sa jag och rynkade pannan. ”No, that’s not what happened.”

Efter att jag tappat kontakten med Liam, Becky, Claire, Anna och Jenna mitt i det galna drickandet i elevhallen slog jag mig snabbt ner i ett hörn av rummet. Zayn kom fram till mig och skrek över den dunkande musiken.

”Hey man, you look, like, totally depressed,” säger han sluddrande och viftar med händerna så at than nästan spiller öl på mig. ”You should get yourself a drink.”

Jag skakade på huvudet.

”Nah, I’m okay.”

”There’s no point sitting in the corner on your own and not having a good time. You coming out with us to the nightclub later?”

“Don’t think so.”

“Man, what’s wrong with you? You sick?”

Jag ryckte på axlarna, jag var sjukt trött på party tom det nu räknades.

”You should go back up to your room and go to bed,” skrek Zayn. “No point hanging around here when it’s  obviously you hate it.”

Jag nickade i samförstånd och reste mig från stolen. ”Have you seen Liam anywhere?” frågade jag innan jag gick.

Zayn ryckte på axlarna och såg ut att ha blivit distraherad av en tjej som klängde på honom och han gick mot baren för att kunna servera henne en drink. Jag himlade med ögonen när han började prata med henne.

Jag rörde mig framåt genom stora hallen och upp mot trappan med känslan av att vara högskolans förlorare. Jag fingrade på min nyckel i fickan medan jag sprang i korridoren mot mitt rum. Till min förvåning fann jag dörren olåst och jag förmodade att Liam glömt låsa den i sin iver att komma ner till festen.

Innan jag öppnade dörren stannade jag upp och tänkte tillbaka på hur stilig Liam varit i sin ’unded’ kostym. Jag tänkte en timme tidigare då Liam sagt han ville ha hjälp att fixa till sig och det härliga rus jag känt när jag rörde vid hans mjuka kind och kände hans varma andedräkt i ansiktet.

Precis som allt annat med Liam gjorde hans utstyrsel mig både väldigt glad och väldigt deprimerad. Mitt hjärta hade hoppat till när han sagt att jag var väldigt stilig i min kostym.

Jag öppnade dörren med en suck och tände lampan.

Det var som om tiden frystes för det ögonblick jag såg dem.

Liam satt på sin säng, med sina läppar mot en flicka.

Claire märkte att ljuset var på och drog sig tillbaka lite, den omedvetna Liam med slutna ögon lutade sig då närmare henne och började kyssa henne ännu mer passionerat.

Synen är nu förmodligen etsad i min hjärna. Det var inte bara det faktum att Liam kysste en tjej som upprörde mig (fast där gick den bittra sanningen hem om att han var heterosexuell vilket jag försökt förneka sedan första gången jag såg honom), var där de satt. En av Liams händer låg på Claires lår, den andra på hennes kind när han rörde på henne med nästan en passionerad synk.

Den ångade kyssen var precis det jag ville ha. Jag ville ha Liam. På något galet sätt kändes det som om Liam var min, jag förtjänade honom. Jag förtjänade honom verkligen mer än Claire gjorde, som jag därefter att gett ett föga smickrande namn i mitt huvud.

Claire sköt slutligen bort Liam och påpekade att det kommit in någon i rummet. Båda tittade på mig som två kaniner som blivit fångade i ett strålkastarljus.

Det kändes som om någon slog mig i magen efter att först ha slagit täta knutar på alla mina inre organ.

”L-Louis,” stammade Liam. ”I didn’t know you were-”

“Oh, sorry,” sa jag snabbt. “Didn’t realise you were in here.”

Det sista jag såg var Claire som såg ner i marken tuggandes på sin underläpp. Jag smällde snabbt igen dörren och lutade mot väggen i korridoren.

Bara för att jag hade en tonårstjejs-crush på Liam slutade det såklart med att jag blev krossad. Det fanns inget annat ord för hur jag mådde.

 Jag var helt förkrossad. 

---