fivedesiresandonedirection

“Is Louis not gay?” frågade Anna med munnen full av sallad. Becky fnös och Claire knuffade till Anna. Det blev en kort obekväm tystnad när jag visste att flickorna ville att jag skulle svara.

”Sorry.” ursäktade sig Anna och skruvade lite på sig. ”It’s just- you’re studying performing arts and you dress really well…”

”No, it’s okay. Erm… yeah, I am,” sa jag utan att kolla upp från min mobil.

---

 

16 OKTOBER

Loggbok,

Liam låg på sin säng och surfade på internet när jag kom strax efter klockan tre på eftermiddagen.

”Alright, mate?” frågade han och flinade mot mig. ”How was your first day?”

Jag svarade med att fråga honom en fråga. ”Why did you choose Improvisations as your free-choice?”

Han höjde ögonbrynen åt tonen jag använt mot honom. Jag suckade för att lätta upp stämningen något. ”I mean, I’m just curious. You’re studying sound engineering. They don’t really fit together.”

”Don’t you think so?” frågade Liam när jag slängde av min jacka och kröp upp i min egna säng. ”Sound engineering ’s all about music and sound production. I might be in charge of the sound of a play one day. It will be good to see what it’s like from the other end, to actually be one of the actors that I’d be supplying a microphone to. Improvisation, whatever that is, was the only theatre-related module left.”

“Yeah, but it just… doesn’t seem like you to choose something to do with acting.”

“I could say the same to you.”

“Cute.” Sa jag kort.

“I know you are but what am I?” han sneglade på mig och stack ut tungan.

”Didn’t you mean to say ’I know I am but what are you’? Otherwise you’re calling me cute.”

“Oh yeah.” Sa Liam långsamt och skrockade. ”I hope you don’t think I was hitting on you, mate.” Ingen chans att det skulle hända ändå, han förblindade min dumma hjärna.

”Why do you always do that?” bestämde jag mig för att fråga, faktiskt undviker den frågan fler kommentarer om det andra.

”Do what?”

”Say ’mate’ all the time.”

“I don’t say ‘mate’ all the time.”

“That’s all you call me,” sa jag, egentligen förstod jag inte varför vi pratade om något sånt. ”It’s so… impersonal.”

”We’ve only known each other for one day! But alright, what would you like me to say instead?”

“I don’t know. I don’t know why I mentioned it. But, Louis. Call me Louis.”

“Alright then, Louis. You can just call me handsome.”

Han skrattade åt sitt egna, svaga skämt och gick för att hämta en Cola i kylskåpet. Han tog ut en extra burk och kastade den till mig.

”Here you go, mate. I mean Louis.”

Jag fångade burken och känner hur mitt hjärta samtidigt rasar över att han sagt mitt namn. Gud, vad patetiskt jag känner mig.

”But this Coke is yours; I didn’t pay for this.”

“Jeez, Louis! It’s a can of Coke, not the bloody Crown Jewels!”

“Oh right. Thanks.” Sa jag tafatt, öppnade burken och tog en klunk. ”Sorry.”

”Stop apologising! And by the way, my first day was fantastic, thanks for asking.

 

Jag skrattade och vi tillbringade en stor del av timmen till att prata om vår första dag. Liam berättade om folk han träffat på sin registrering och jag berättade för honom om Claire, Anna och Becky. Förutom min önskan att imponera på honom, var det så lätt att prata med Liam. Men det var svårt att inte blunda och suga in de klara ljuden av hans skratt.

 

Vi pratade alltid på nätterna, liggande på våra respektive sängar stirrandes i taket precis innan vi somnar. Vi pratar om våra föreläsningar, lärare, kamrater och uppdrag. Vissa dagar när Liam haft en lång eller stressig dag så är vi för trötta för att prata om saker som rör Uni, då kommer vi in på mer personliga saker. Naturligtvis leder det bara till at jag faller ännu mer för honom. Jag ska skriva vad vi pratar om om några dagar. När jag får anledningar till varför jag skriver denna logg.

 

Egentligen kan jag skriva en del av orsakerna nu. Jag måste ventilera bort det från mitt bröst. Alltså, låt oss se.

 

Det var tisdagen den första veckan, dagen efter registreringen och orienteringen och första dagen av faktiskta föreläsningar. Mitt schema sa till mig att min morgon bestod av sceniska och postmoderna teatern. Ingenting spännande hände i dessa föreläsningar, även fast jag fann det otroligt spännande men det är inget som behövs antecknas och fylla upp loggboken med. De två föreläsningarna efter pausen rullade förbi de också, de flesta föreläsningarna delade jag med Anna, Claire och Becky, mest för min rädsla att äta ensam i matsalen.

 

Den första föreläsningen efter lunch var mim och jag undrade varför vi i hela världen behövde studera mim en hel timme varje vecka för resten av terminen. Till min glädje var den sista lektionen kreativt skrivande. Jag vände mig mot tjejerna och frågade vad de valt som sista, tyvärr hade de valt franska. Jag minns att jag var andfådd när jag kom in i klassrummet. Jag hade planlöst vandrat på teatern, övertygad om att jag hade all tid i världen. Det var först när jag kommit in till konstbyggnaden jag kollat på klockan och upptäckt att jag hade bråttom. Panik.

 

I min iver att komma in i rummet fastnade min väskas axelrem i dörrhandtaget och jag drogs ofrivilligt tillbaka mot dörren. Rycket orsakade att väskans innehåll ramlade ut på golvet.

”Sorry.” mumlade jag till föreläsaren högst upp i rummet och slängde mig på golvet för att plocka upp alla pennor och block. Hon kollade vasst på mig genom sina hornbågade glasögon. Lyckligtvis hade, vad jag trodde genom att kolla på alla andra som satt i rummets småprat, lektionen inte börjat än. Jag såg mig rödblommig omkring i rummet för att hitta en bra plats att sitta på.

Det fanns bara tolv eller tretton stolar uppställda i en halvcirkel, alla vinklade mot tavlan längst upp i rummet. Jag strök mitt svettiga hår ur pannan och letade snabbt efter ett ledigt utrymme. Tillslut föll min blick på en flicka som vinkade ivrigt åt mig att det fanns en stol som var ledig bredvid henne. Jag log tillbaka mot henne och gick klumpigt bort mot den fria stolen medveten om att alla fortfarande sneglade på mig.

”Hello, I’m Jenna.” sa hon på en klar och ljus walesiska. Hon lät glad. Hon flyttade sin väska från sätet så att jag kunde sätta mig ner.

”Louis.” andades jag.

Jag tittade förbi henne och på en kille hon pratat med innan, han flinade och var den enda andra killen i rummet. Han satt lutad i stolen som om den vore hans och han betedde sig som om den här kreativt skrivande grejen låg under hans värdighet. Det fick mig genast att känna en stark motvilja för honom. Hans långa, beniga fingrar trummade på lärarens infällbara skrivbord. Röran av lockigt hår svepte perfekt över hans huvud och han tuggade hårt på ett tuggummi i sin stora mun, allt han gjorde fick mig att bli övertygad om att han var en riktig idiot.

 

Jag dömde oftast inte folk så hårt direkt, men i det här fallet kändes det ändå som om det ännu inte bevisats fel.

”Alright, LouLou?”  han hälsade torrt med ett litet fniss. Hans släpiga röst fick honom att låta ännu mer som den player han var. Han hade redan övertygat mig om att han var en kaxig idiot. Inte ens för att nämna slakten av mitt namn.

”I’m Harry.”

---